Avslutande diskussion

Avslutande diskussion

I den här studien har jag försökt lägga ett psykodynamiskt-psykoanalytiskt raster över fenomenet new age/nyandlighet. Att teoretisera kring ”ett kontinuum” i hur anhängare förmår handha och leva med denna föreställningsvärld.

Det har varit min önskan att vidga det psykologiska perspektivet på new age/nyandlighet. Att beakta och erkänna, och försöka förklara, en del av de svårigheter eller utmaningar som ligger i denna föreställningsvärld och som förmodligen är sant på gruppnivå. Men att beroende på olika faktorer, ”personlig mognad”, så behöver det inte vara problematiskt för den enskilde individen.

Personligheten sätts under extra hög press från läran, men utgången är ändå inte är given. Freuds kritik av religiositet är ännu relevant för att beskriva de potentiellt problematiska sidorna av religion och andlighet. Senare psykoanalytiker har nyanserat bilden och förmått kasta ljus över även den andra änden av detta kontinuum.

Frågan om new age/nyandlighet är ett heterogent fenomen, ”ett smörgåsbord”, eller om det trots de många olika uttrycket trots allt är ett homogent fenomen? Båda har kanske rätt.

Är new age/nyandlighet en fara för folkhälsan, som Granqvist (ref)hävdar? På gruppnivå är det förmodligen sant, men det är värdefullt att betona och försöka fördjupa förståelse för individnivån. För där är dessa iakttagelser förmodligen inte utan vidare sanna.

Nutidsmänniskans situation har mycket gemensamt med new age/nyandligheten. Förnekandet av grundläggande mänskliga villkor är besläktat. Detta är något naturligt att värja sig emot, som går stegvis livet igenom – barn, tonår, ung vuxen, o s v – och berör personlig mognad. Men man kan argumentera för att vår tids människor gör extra motstånd mot åldrande, svaghet, bräcklighet. Det är vårt vanliga förnekande i det längsta. Med de typiska new age/nyandliga föreställningarna ”armeras” dessa försvar kan bli en försvårande faktor för vanlig livsmognad. Farias & Granqvists fynd är värda ta på allvar.

Det går att förstå nyandlighetens popularitet mot bakgrund av stämningar i vår samtid. Men det går också att förstå något mer generellt om vår samtid och våra levnadsvillkor utifrån studier i nyandlighet. De påfrestningar som anhängare exponeras för, från omgivningen såväl som från sitt eget inre, har mycket gemensamt med utmaningen att leva och mogna i kanske framför allt den västra kultursfären. Nyandligheten gör vissa mentala processer mer synliga.

”Tolerans of ambiguity” är en viktig markör.

Varför upprör new age/nyandlighet?

En del av motståndet emot new age kan nog vara välgrundat. Det är något med dess elitism och kritiklöshet som betraktare, på goda grunder, kan stöta sig på.

Annat har förmodligen med tillvänjning att göra. En del av de traditionellt kristna föreställningarna är knappast mindre uppseendeväckande eller mindre i konflikt med vetenskapens syn på vad det som är möjligt eller verkligt. Dock har de varit en del av vår kultur så länge att de sällan väcker uppmärksamhet.

Ett viktigt fynd från forskningen är, så klart, hur pass utbredda de typiska new age-föreställningar faktiskt är i befolkningen. 20-25% etc uppfattar reinkarnation som antingen sant eller inte osannolikt. Telepati, kontakt med avlidna anhöriga, mm.

(Hammer, 2004) Den oro vissa känner inför new age-anhängarna, och kritik, kan vara missriktad. “Oroade sekulära rationalister överdriver riskerna med ett new age-engagemang helt enkelt därför att de övervärderar avståndet mellan dem själva och dem som är intresserade av new age” (Hammer, 2004, sid. 348).

Några ord till new age/nyandlighetens försvar

Av respekt för ämnet och mina respondenter vill jag framhålla att det är omöjligt att utesluta att inte new age/nyandlighet i sig själv har en förklaringskraft, som på sätt och vis kan vara starkare än den gängse religionen och naturvetenskapen och som faktiskt svarar för en större eller mindre del av dess dragningskraft på anhängaren. Men det ligger naturligtvis utanför denna studie att undersöka hur det förhåller sig i den saken, om det ens går att göra på ett systematiskt sätt. Den här diskussionsdelen har begränsat sig till vissa psykologisk aspekter.

En beskrivning på new age/nyandlighetens egna premisser.

Inom new age tänker man sig att människan utvecklas under lång tid för att bli redo för att leva i/återvända till den andliga världen. Vad är det som tar en sådan tid? Vi befinner oss på jorden för att lära oss att tänka och skapa ändamålsenligt. Målet är att bli fullkomligt kärleksfulla individer. Det är bara i den tunga jordiska materian som sådant lärande är möjligt. Här får vi respons på våra handlingar. I den andliga världen sker allt ”på tankens bud” och lärande och mognad är inte möjligt. Även om skulden är ”en illusion” så kanske ändå förmågan att känna skuld ingår i denna utbildning? ”En sårad flykting mellan två riken.” Är det någon i materialet som tar upp den tanken?

Att kristen etik i så hög grad är samstämmig med psykoanalysen

New age/nyandlighet – ett högriskprojekt?

Kanske är new age/nyandlighet ett högriskprojekt. All slags andlighet tillhandahåller ideal att leva upp till och framtidsvisioner. Normalt organiseras detta kring, och modereras av, individens gudsförhållande. Inom en andlighet som saknar en gudsbild, eller i vilken denna gudsbild är otydlig eller svårbegriplig – och i ännu högre grad om en del av de gudomliga attributen förläggs till individen så exponeras individen för mer än vad hon eller han kan bära.

Ökat regressionstryck. Olika individer kommer här att drabbas olika, beroende av vilka resurser han eller hon förfogar över.

Hur är det att leva med det fulla ansvaret för sitt öde och hur få ihop det med “guds kärlek”? Resonemangen i datamaterialet kan påminna om resonemanget: “Jag får bara vad jag förtjänar.” Vad ska man tänka om detta? Även om man har en koherent, “logisk” världsbild där dessa sammanhang förklaras, går det att hålla isär, så att man inte känner sig övergiven eller försummad?

Tankar om karma och reinkarnation finns inom andra religiösa tankeriktningar. Men som Hammer hävdar så förstås dessa tankar ändå på ett lite annat vis inom t ex folklig hinduism. Ödet är inget som individen själv måste bära. Anhöriga och efterlevande är på ett annat sätt involverade, offrar till gudarna för den avlidnes räkning, m m.

Om man skulle försöka inordna new age i den gängse kristna dikotomin, mellan att människans frälsning beror av Guds “nåd” eller att den beror av hennes egna gärningar, så ansluter sig new age helt klart till det senare. New age kan här uppfattas som mer radikal än till och med de mest radikala reformerta kristna rörelserna, t ex Livets ord. Hon slipper verkligen undan.

Granqvist och AAI-intervjuerna.

Båda sidor har rätt. Jag tror att patologin är högre än vad anhängare inom new age/nyandligheten själva tänker sig. Granqvist m fl har rätt. Och deras argument stämmer: den med skakig uppväxt o erfarenheter kommer att känna sig hemma i na:s 1) generella tolerans för olikheter, 2) benägenheten att feltolka och uppvärdera faktiska svårigheter till tecken på superioritet, rent av, 3) läran passar de relationserfarenheter man har, role reversals etc. Därför är det rimligt att tro att fler där faktiskt mår sämre.

Men samtidigt kan man ana att det för väldigt mycket som bedöms och etiketteras, för sin likhet med vedertagna mönster och symptom, borde få ett “pseudo-” före sig eller “-likt” på slutet. NA-kulturen är inte så tossig som de verkar, folk är inte det. Dels feltolkas somligt, överreagerar, utifrån kulturella normer (Hammer).

Gud.

Även om jag inte är kristen själv, eller har någon gudstro att tala om, så gör dessa berättelser ett beklämmande intryck på mig

Kanske att till och med ateisten kan ha en mer tillfredsställande relation till sin icke-gud (Jones) än vad en anhängare av new age/nyandlighet kan ha till sin version. Detta skulle nog gå att utreda med hjälp av psykodynamisk teori.

Jag är böjd att tro att av de tre guds-relationerna, den kristna, den ateistiska och den gud som new age/nyandligheten omfattar, är den senare den minst lyckade ur ett hälsoperspektiv.

Skulden.

Om NA betraktas från psykoanalytiskt perspektiv så kommer frågan om skuld upp. Känslan av skuld, och viljan att reparare vad man förbrutit – och be om förlåtelse, nåd – är centralt för psykoanalysen. Även för den som betraktar NA från kristet håll kommer skuldfrågan upp.

Inom NA är frågan om skuld central, men man kommer till en helt annan slutsats än såväl de kristna som psykoanalytikerna. Är inte det intressant? Psykoanalytikerna och de kristna betraktar människan ur perspektiv som liknar varandra.

Om att leva upp till en viss standard, o s v. ”Många är rädda att onda tankar och känslor skall komma ut, när man släpper på kontrollen. Och visst kan det vara så. Men vi är ju inte kallade att frälsa oss själva. Det är Guds jobb” (Persson, 2007, hur ref föreläsningsmanus fr webben?)

New age och Jung.

Flera av informanterna nämner Jung som en inspirationskälla. Att NA passar ihop med och har tagit starka intryck av jungiansk psykologi framgår också av litteraturen (Hammer?). Jung ställs ibland emot Freud och psykoanalysen, och den senare kommer då ofta till korta. Men detta bygger delvis på en missuppfattning. I vissa frågor eller aspekter stod de två giganterna långt ifrån varandra, men i andra aspekter var de påfallande lika och kanske barn av samma tid. Deras människosyn var individualistisk. Och medan den psykoanalytiska rörelsen behövt anpassa sig till och ta intryck av relationella och interpersonella perspektiv (Bowlby, Stern m fl, även Kohut) – och jämka samman dessa med arvet från Freud – så är det snarare NA som kan göra ett ålderdomligt intryck, helt oavsett de jungianska begreppen ytligt sett tycks handla om sådant man också delar med andra o s v.

Är new age en ”religion” bland andra?

Är new age vanlig religion, eller är den ett speciellt atypiskt fenomen, som fordrar speciella teorier? Bådeoch vill jag hävda. Den sysslar med samma frågor, löser i stort sett samma problem, har likheter på många vis, ger svar på liknande eviga frågor. I den meningen är den religion. Men så finns det sådant som är speciellt led den. Det är vad jag velat visa med denna studie, eller vad denna studie landat i. Det är en andlighet med högre psykologiska insatser. Freuds religionskritik är i vissa avseenden mer träffande för new age/nyhamdligheten än vad den är, och var, för religionen. Om Freud inte varit så driven av det han var deiven av, så kanske han i högre grad hade velat göra n åtskilnad mellan adaptiv, harmlös, rent av berikande, religiositet, och aspekter av sådan ockultism som fanns också på hans tid.

Allmänheten som dragit kortaste strået – igen?

Vetenskapsmännen gått vidare. Allmänheten dragit kortaste strået. Om religionen i perioder har tjänat den rådande ordningen, fått människor att bete sig på ett sätt som varit systembevarande, så kan något liknande gälla för sekulariseringen idag. En grund för konsumism? Fattigdom, saknad.

Vår tid, paralleller till new age/nyandlighet

Det går att förstå new age/nyandlighetens popularitet mot bakgrund av strömningar i vår samtid. Men det går också att förstå något mer generellt om vår samtid och levnadsvillkor utifrån studier i new age/nyandlighet. De påfrestningar som anhängare exponeras för, från omgivningen såväl som från sitt eget inre, har mycket gemensamt med utmaningen att leva och mogna i kanske framför allt det västra kultursfären. NA gör vissa mentala processer mer synliga.

Förnekandet av grundläggande mänskliga villkor är besläktade. Det är något naturligt att värja sig emot, som går stegvis livet igenom – barn, tonår, ung vuxen, o s v – och berör personlig mognad. Man kan argumentera för att nutidsmänniskan gör extra motstånd mot åldrande, svaghet, bräcklighet. Det är vårt vanliga förnekande i det längsta. Det bekymmersamma med new age/nyandlighet är att med denna världsbild blir det ”normala” motståndet (försvar) ”armerat” eller ”legerat”. Så new age/nyandlighet kan vara en försvårande faktor för vanlig livsmognad. Förmodligen stämmer detta på gruppnivå. (Farias o Granqvists funderingar värda ta på allvar.)

Är new age/nyandlighet ”dålig religion”?

Hur är new age? New age ger svar. Detta har den gemensamt med mer fundamentalistiska religiösa system. Konkreta svar på detaljnivå. Risk att det förnuftiga invaderar områden som i vuxen ålder skulle få förbli lekområde? (se ref Igra, hos Jemstedt om ”läckage” mellan nivåer som psykoanalysen syftar till att hjälpa med, om det behövs!)

Rotstein om ”glapp” (Hammer, ref). Deta ansluter också till en mängd talesätt och ordspråk ur folkpsykologin: “Om något verkar vara för bra för att vara sant så är det förmodligen det också”, “Vägen till ragnarök är kantad av goda föresatser”, “När det bästa blir det godas fiende”, m fl.

Hos Wilfred Bion (Bion, ref?) finns uttrycket ”negative capability”, helt enkelt att kunna stå ut med att inte veta. Av samme författare:”‘[P]recision’ is too often a distortion of the reality, ‘imprecision’ too often indistinguishable from confusion” (Bion, 1977).

Kallifatides (2004) skriver om översättandets möda. Smärtsamma erfarenheter har lett honom fram till slutsatsen att “[d]en fullständiga exaktheten är de dödas dröm”.

Kommentarer är stängda.